SLÄKTENS RÖTTER OCH BONDEGENERATIONERNAS FÖRFÄDER

Rötterna

De första historiska källorna påvisar att den fasta bebyggelsen i Uleåborgtrakten på 1300-talet var ringa. I Erik av Pommerns jordebok användes i början av 1400-talet endast den obestämda benämningen "Strand" för hela strandområdet i det nuvarande Österbotten från Kalajoki ända till Kemi älv. Den fasta bebyggelsen inom detta område var tydligt underutvecklad i jämförelse med till exempel de längre norrut belägna Kemi och Torne älvdalarna. Denna eftersläpning torde kunna förklaras med att området hade blivit utsatt för de konkurrerande maktsträvandena och som en följd därav plundringstågen från Sverige och Novgorod på grund av att förbindelserna mellan Ule älv och de östra och sydöstra vattenlederna blev allt viktigare. Följden av detta var att området inte utgjorde någon trygg boendemiljö.

Den ursprungliga befolkningen - samerna - kom till att börja med i beröring med de finska jägarna, och inom kustområdet också med de svenska. Finlands äldsta stam, tavasterna, utsträckte under medeltiden sina jaktfärder till hela vattenområdet i det inre av Finland ända till Ule sjö. Sjön och den därifrån utgående älven torde dessa jägare ha kallat Oulu (enligt ett äldre skrivsätt "Owla") - ett namn med tavastländskt ursprung. Tavasterna har dock inte haft någon större andel i den bestående bebyggelsen på området. En annan finsk stam som samerna kom i beröring med var karelarna. Dessa utsträckte tydligen redan på 1100-talet sina jakt- och handelsfärder längs Ladogas vattendrag till Ule sjö, Bottenvikens stränder och Lappland. Tecken på en viss ringa fast bebyggelse av karelskt ursprung kan ses redan på 1200-talet vid Ule älvs mellersta lopp vid Laitasaari i det nuvarande Muhosområdet. Samernas tillbakagång har skett småningom och under fredliga former först efter att den bestående bebyggelsen uppstod.

Bondebefolkningen beräknas ha slagit ned sina bopålar för gott i trakterna kring Ule älv vid medeltiden. Varifrån kom då Uleåborgtraktens och älvdalens bebyggare? Utgående från en undersökning av namn på platser, natur och släkter har FD Jouko Vahtola konstaterat förekomsten av "två huvudströmmar av inflyttare. En äldre bondebefolkning, som bosatte sig i kusttrakten från början av 1300-talet och tilltog i början av 1500-talet, kom ursprungligen huvudsakligen från Satakunda och delvis från Karelen. Den savolaxiska migrationen österifrån till Ule älvdal torde kunna fastslås till tiden mellan 1520 och 1540. Vid älvens nedre lopp möttes den av en redan etablerad stark bosättning som kommit västerifrån."

"Den rikliga förekomsten av patronymnamn i trakterna runt Oulunsuu by på 1500-talet är ett tecken på en märkbar utflyttning från de tidigare under medeltiden bebodda Satakunda, Tavastland och Egentliga Finland." Några närmare slutsatser kan inte dras utgående från motivationen att befolkningens patronymnamn i Uleåborgtrakten ursprungligen skulle härstamma från någon speciell folkstam. Detta gäller sålunda också släktens äldsta kända förfader Heikki Heikinpoika (Henrik Henriksson), upptecknad i skattelängderna från 1571-93 som husbonde i Oulunsuu by av Limingo socken (i äldre dokument Uleåsuu by). Jaakko Heikinpoika Heikkilä (Jakob Heckkilä) i femte ledet som valdes i Ilmo Heikinheimos släktutredning1. till släktens urfader tillhör därmed den nordösterbottniska bondesläkt som föddes inom detta område till följd av sammanblandningen mellan migrationerna på 1500-talet och inflyttare av olika ursprung.


Plan av Uleåborgs stad. 1600-talets mitt. (Riksarkivet, Sverige. Foto: Kurt Eriksson)

Uleåborgtrakten på 1500- och 1600-talen

Vid fredsslutet i Nöteborg 1323 blev Bottenvikens kusttrakter från Pyhäjoki till Kaakamaälven med sina vida utmarker ett omtvistat "ingenmansland", som bägge parterna strävade till att beskatta. Svenska kronans och kyrkans och å andra sidan Novgorods och Moskvas strävanden att få området i sin besittning ledde till ständiga oroligheter och plundrings- och härjningståg från bägge sidor. Till och med karelarnas fredligt inledda handelsfärder kunde bli våldsamma. 1400-talets två sista årtionden hade varit en tid av ständiga plundringar. Sverige försökte på 1500-talet utmärka gränslinjen i höjd med Ule sjö-Kuusamo. Konung Gustav Vasa började år 1550 systematiskt befolka de östra ödemarkerna i norra Österbotten med en befolkning som flyttades från Savolax. Härvid stötte man naturligtvis på våldsamt motstånd från Novgorod. Efter kriget, som fördes under åren 1554-57, förblev den officiella riksgränsen enligt de villkor som överenskommits redan vid freden i Nöteborg. Kolonisationen hade emellertid rotat sig starkt i ödemarkerna vid Ule sjö. År 1570 började så det 25-åriga kriget. Medan det pågick företog fjärrkarelarna ett flertal förödande plundringståg först till Ule sjö, sedan till Ule älvs övre lopp och i slutskedet 1589-92 till de centrala delarna av Limingo socken. Fredsslutet ägde rum i Täysinä 1595. Det innebar att ett länge omtvistat område nu hörde under det svenska riket. För befolkningen blev detta början till lugnare tider.

De stora centrala områdena i norra Österbotten på 1500-talet var Salo (senare Saloinen), Limingo, Ijo och Kemi. Runt dessa byggdes storsocknar. Limingo socken omfattade hela Ule älvdal från kusten till Ule sjö jämte de vidsträckta områdena på södra sidan om älven. Tillförlitliga och noggranna uppgifter om befolkningen i dessa trakter finns tillgängliga först i 1548 års skattelängder. I Limingo socken och Karlö (som hörde till Salo socken) fanns totalt 272 skattehemman. Befolkningen var främst förlagd kring kusten. Själva Limingo by med 58 skattehemman var då det största bosättningscentrumet i norra Österbotten. År 1548 var antalet skattehemman crika 40 i var och en, Karlö, Oulunsalo (i äldre dokument Uleåsalo) och Oulunsuu by. Oulunsuu by bestod då av en på medeltiden uppkommen och på 1500-talet bofast gles bondebefolkning inom ett ca 20 km långt område på bägge sidorna om Ule älvs nedre lopp, dit då också hörde det senare stadsområdet Uleåborg. Eftersom Ule älvs stränder erbjöd goda möjligheter till placering av lantgårdar började antalet hemman stiga kraftigt. I början av år 1585 hade antalet skattehemman i Oulunsuu by stigit till ca 60. Under ett plundringståg år 1590 brände fienden 51 skattehemman i Oulunsuu. Endast två sparades.11. Inom fem år hade antalet hemman återigen stigit till ca 50. Av dessa var endast 33 i stånd att betala skatt till kronan år 1595. Befolkningen i hela Limingo storsocken har uppskattats till ca 2000 i medlet av 1500- talet. Vid slutet av det oroliga århundradet var antalet allra högst lika stort.

I Uleåborgs kusttrakter hade lantbruk och boskapsskötsel blivit likvärdiga med den tidigare fångstnäringen, fisket. Fisket var dock fortfarande den huvudsakliga näringen i Oulunsuu och vid de övre älvstränderna. Man jagade villebråd för både köttets och pälsens skull. I Ule älv fångades i huvudsak lax. Patorna vid Turkka och Torvi var de viktigaste i älven. Den förstnämnda, som låg ovanför Madekoski nära hemmanet Turkka, hade 80 delägare år 1560, den senare hade 50. Meri-koski vid mynningen av Ule älv hade då ännu ingen laxpata. Invånarna längs kusten, inbegripet Oulunsalo by, hade sina andelar i fångsterna från patan vid Turkka.

Gäddan var den viktigaste fångsten vid insjöfisket och den nyttjades också allmänt som skattebetalning. Befolkningen längs älvstränderna for på långa fiskefärder till Ule sjö och dess övre lopp. Ett liv utan fångstnäringar hade i den dåvarande bondekulturen inte varit möjligt. De odlade landområdena var anspråkslösa och kompletterades med svedjemark. Under långa jaktfärder utövades förutom jakt och fiske också svedjebruk.

Ett exempel på strukturen i ett dåtida bondehushåll är den skatt som påbördades Heikkiläs 3/4 mantals hemman åren 1633-37: "kvartalspenning 2 daler 8 öre, rävskinnspenning 12 öre, säd 3 fjärdingar, smör 6 skålpund, torkad fisk 7,5 skålpund, tjära 1 fjärding 6 kannor = 18 kannor, dagsverken 4 1/2, hö 3/4 lass." Häri återspeglas utkomstkällornas mångfald.

Under den tid då släktens förfäder bebodde Heikkilä hemman rådde ett synnerligen kallt klimat, som hade börjat runt 1570 och pågick ända till 1700-talet. Nödår förekom under flera 2-3 års perioder på 1600-talet. Folk dog av svält och sjukdomar. De största förlusterna skedde under ofärdsåren 1696-97. I hela Ule älvdal uppskattar man att ca 3000 människor avled; detta utgjorde 37 procent av den dåvarande folkmängden - ungefär 5 procentenheter mera än i det övriga Finland.

Källor: Kapitlen ovan (Rötterna och Uleåborgtrakten på 1500- och 1600-talen) grundar sig till det historiska innehållet i huvudsak på de av FD Jouko Vahtola skrivna kapitlen i hänvisningarna 2-4 av nämnda verk samt delvis på källorna 5-6.

Uleåborgs stads uppkomst

Ule älvs mynning torde ha utnyttjats som internationell handelsplats redan på 1300-talet. Den första handelshamnen låg i Oulunsalo. I början av 1400-talet flyttades den närmare Ule älvs mynning till en handelshamn sedermera känd under namnet Hahtiperä. Handeln lydde under kronan för att trygga indrivningen av tullintäkterna. Kronan förpliktigade bönderna att bygga handelsbodar i hamnen, som kronan sedan hyrde ut åt handelsmännen. Bodarnas antal var under 1500-talet åtminstone 50. Uleåborg var redan i slutet av århundradet Österbottens livligaste handelsplats. Man idkade handel egentligen endast vid öppet vatten. Man strävade till att begränsa handeln för karelarna som kom österifrån till Turkansaari och älvens övre lopp. Handelsmännen var till en början tyskar, sedermera svenskar, sydfinnar och en del kom från de övriga östersjöländerna. Endast sällan stannade handelsmännen över vintern. Handeln innebar i sig ännu inte uppkomsten av en bestående ortsbefolkning.

De första utsagorna om borgen i Ule härstammar från krönikor om novgorodernas krigståg på 1300-talet. Under de oroliga tiderna på 1500-talet placerade Sverige vapenförråd på "Oulunsaari", numera Linnansaari. Försvaret av utmarkerna i norr blev lidande på grund av att Sverige hade intressen på annat håll. Förstörelsen av Limingo i slutet av 25-åriga kriget (1589-90 och 1592) fick Sveriges regering att fästa uppmärksamhet vid norra Österbottens militära betydelse. En stor krigshär och krigsmateriel samlades i Ule redan år 1590. Denna här förblev stationerad här under en längre tid. Härens ledare Bagge såg till att flera depåbyggnader uppfördes på Oulunsaari och ön försågs med befästningar. Borgen i Ule fungerade i detta sammanhang också som administrativt centrum.

Freden i Täysinä 1595 gjorde det möjligt för svenska kronan att tryggt och bestående säkra sin makt och sina handelsvillkor i Uletrakten. Hertig Karl utgav år 1600 de första rättesnörena som syftade till grundandet av en stad. Sedan han som konung under namnet Karl IX vintern 1602 företagit en resa runt Bottenviken befallde han slutligen år 1605, med stöd av sina iakttagelser från resan, att borgen vid Ule skulle befästas och en stad skulle grundas "på den plats mitt emot borgen, där en ny kyrka nyligen har uppförts". I alla sina skrivelser utlovar han att var och en som önskar slå sig ner i staden skall få åtnjuta stadens lagar och privilegier. Sedan kronans utsända Isak Behm redan från början av år 1606 kunde rapportera till konungen att projektet utvecklats positivt förlänade konungen 26.9.1610 staden ett privilegiedokument, där han fastslog stadens namn till Uleåborg (Vlaborgh). Den nygrundade staden utlovades "markerna i den närbelägna bondbyn" (Oulunsuu by eller en del därav) och de rätter till laxfångsterna i älven (Merikoski) som tidigare tillhört konungen.

I ovan nämnda dokument nämns för första gången byggandet av den första kyrkan i Uleåborg "nyligen", det vill säga före år 1605. För att trygga församlingens och kyrkoherdens ekonomi avskildes byarna i Ule älvdal och Oulunsalo till en egen kyrksocken benämnd Ule.

Uleåborgs befolkning har år 1636 uppskattats till drygt 500 och i början av 1700-talet, före stora nordiska kriget till 1200-1400. De som slog sig ner i staden och fick borgarrättigheter där kom till att börja med i huvudsak från olika socknar i norra Österbotten. I medlet av 1600-talet börjar man redan se ett flertal namn av främmande ursprung bland borgarna. De främmande släkterna ökade sedermera kraftigt i antal.2-6.

Tiden under stora ofreden

Belastningarna från stora nordiska kriget, krigsskatterna och -rekryteringarna nådde Uleåborgtrakten just när den höll på att återhämta sig efter nödåren och folkförlusterna i slutet av det gångna århundradet. Det nya århundradet började också med belastningar från många ofärdsår. Den svenska krigsmakten var upptagen på annat håll och när dess makt vändes i förlust trängde ryska trupper in i Finland sommaren 1713. Den svensk-finska armén led även här svåra förluster, den mest förkrossande den 19 februari 1714 vid Napo by, och drog sig efter detta tillbaka till Sverige. Den ryska armén följde långsamt efter.

Fienden ockuperade Uleåborg i slutet av november 1714. Ståndspersonerna flydde undan kriget till Sverige. Bondebefolkningen i sin tur flydde delvis till lönnpörten. Norra Finland hölls inte fast bemannat av fienden. Krigföringen här innebar för det mesta snarare rövartåg. Dessa företogs av rörliga krigspatruller som också förstörde egendom och mördade eller fängslade befolkningen, ibland slogs visserligen också svaga mothugg från den svenska armén tillbaka. De bönder som stannat kvar tvingades betala "brandskatt" för att ryssarna skulle spara deras gårdar. Pardon gavs sällan trots de erlagda skatterna. Stora ofreden varade ca två år (1714- 1716), varefter Uleåborgs stad med omgivning, Limingo och Karlö förstördes så gott som fullständigt. Ungefär 80 procent av den kvarvarande befolkningen dödades eller fördes i fångenskap. 2-4,6.

"Gammel-Heikki" och sönerna, fiskare allihopa

Släktens förgenerationer

Sommartid hade hemmanen i Limingo socken av hävd sina egna fångstplatser i Ule sjö och i vattendragens övre lopp. I samband med att nyinflyttarna från Savolax bredde ut sig i Kajanaland blev konkurrenssituationen i fiskevattnen en annan och Svenska kronan gav sitt stöd åt nybyggarna. Bondebefolkningen i havskustområdet blev med tiden tvungen att sluta med insjöfisket. När strandområdena runt Ule sjö fick fast bosättning flyttade befolkningen runt älven sina sommarfångster till de övre loppen.

Ännu i medlet av 1500-talet utgjorde fiskafänget i de övre loppen av Ule sjö en betydande nä-ringsgren sommartid för bondebefolkningen i hela den vidsträckta Limingosocknen. Enligt fiskelagsskattelängden från 1554 idkade 90 Limingobönder med totalt 104 fiskelag denna näringsgren. I Oulunsuu by var fiskelagen 27 till antalet. En del av hemmanen hade två fiskelag och en del kunde ha tre; det har sagts att "den rike Heikki Saarela från Oulunsuu hade tre fiskelag i sjön Kianta". År 1558 hade "insjöfiskekraften" ytterligare tilltagit jämfört med året innan bland bönderna i strandområdet kring Ule älv. Oulunsuu by hade 34 fiskelag och förfogade över 1108 nät; Laitasaari, som var följande by i riktning mot Ule älvs övre lopp, hade 30 fiskelag och 933 nät. Dessa två byar i området kring Ule älv kontrollerade över hälften av hela socknens insjöfiske. Enligt skattelängden deltog så gott som alla hemman i byarna i insjöfisket. Några av de större hemmanen, som kanske var såväl välbesuttna som folkrika, kunde förfoga över två eller tre fiskelag. Lodvig Pietarinpoika från Laitasaari, "ödemarksfiskarkungen", fiskade med tre fiskelag och 87 nät. Ett ännu större fiskelag for ut från Oulunsuu by. Bröderna Esko, Heikki och Jaakko Heikinpoika fiskade i avsides belägna sjöar med ända upp till sju fiskelag och 220 nät.7,8. En förutsättning för att kunna utrusta så många fiskelag var att hemmanet var både rikt och omfattade många personer. Visserligen kan det tänkas att en och annan bonde, som inte hade möjlighet att utrusta ett eget fiskelag, ingick i de fiskelag som bröderna förestod. Efter de ovan nämnda goda fiskeåren i ödemarkssjöarna började utövandet av denna näringsgren småningom avta. År 1570 utbröt ett krig som så gott som totalt lamslog fiskafänget i de avlägsna ödemarkssjöarna för befolkningen runt Ule älv.2.

Vi efterkommande släkten har kanske brottats med frågan om varifrån släktens äldsta medlem, fadern till Husbonde på Heikkilä 1636-1644

De första mantalsböckerna i Uleåborgs socken är från år 1637. Antti är antecknad som husbonde i dem. Det rådde dåliga tider under Anttis korta husbondeskap. Större delen av riket deltog i 30-åriga kriget. Bönderna i norr prövades av ofärdsår. Heikkilä-hemmanets skattebetalningsförmåga blev sämre. Spannmålstiondet som anbefallts gården minskade från tidigare 20 kappars nivå till i medeltal 10 kappar. Eftersom måttet för en kappe hade ändrats från 3,5 liter till 4,6 minskade spannmålsskatten från 70 liter till 46. Mantalet för hemmanet sjönk från tre fjärdedelar år 1637 till två tredjedelar år 1644, år 1645 till en tredjedel.

Andra förgenerationen: Yrjänä Antinpoika (Göran Andersson)

Husbonde på Heikkilä 1647-1678

Yrjänä står upptecknad i mantalsskrivningen år 1645 som hemmansson och som husbonde 1647-78. I början av hans husbondeskap 1647 är gårdens mantal återigen antecknat som två tredjedelar. Gårdens spannmålstionde steg endast till ringa del från det som ålagts under fader Anttis tid. Som bosatta på gården är upptecknade åtminstone under åren 1675-78 den gifta sonen Heikki och hans maka Marketta Pekantytär (Margareta Persdotter). Yrjänä hade åtminstone en broder Juho.

Första förgenerationen: Heikki Yrjänänpoika (Henrik Göransson)

Husbonde på Heikkilä åtminstone 1680-1699

Gården Heikkilä, dess hela hushåll och gårdsfolk prövades av svåra ofärdsår 1696-97. Man hade dock klarat sig på något sätt och kommit ur dem vid sekelskiftet. År 1700 förekom Heikki ännu i mantalslängderna men mantalspenning har inte erlagts för honom. Enligt kyrkböckerna i Uleåborg begrovs han 8.8.1709. Hans hustru Marketta står upptecknad som gårdens husmor 1680-1699 och som moder under sonen Pekkas husbondeskap 1700-11. Heikki Yrjänänpoika och Marketta Pekantytär (Margareta Persdotter) hade åtminstone barnen:

I husets böcker förekom också husbondens farbror Juho Antinpoika (Johan Andersson) åren 1683 och 1688-90 samt hans hustru Anna. Som senare framgår (se artikeln om Jaakko Heikkilä i Kapitel II) hade Juho en dotter Liisa Juhontytär. Hon var gift med Simo Ervasti, en borgare i Uleåborg.22-25.

Släktens stamgeneration

Husbonden på Heikkilä 1701-1713 Pekka Heikinpoika (Per Henriksson)

Medan den antagligen ogifta husbonden Pekka var husbonde på Heikkilä började man känna av de tunga krigsbördorna från stora nordiska kriget, krigsskatterna och rekryteringen av krigsfolk i Uleåborgtrakten, som just börjat återhämta sig efter det förra århundradets svåra ofärdsår och folkförluster. Också det nya århundradet inleddes av flera ofärdsår. Pekkas husbondeskap upphörde samtidigt som de direkta följderna av kriget nådde Uleåborgtrakten. De familjemedlemmar som senast förekommer i mantalslängderna år 1711 är modern Marketta, husbondens syster med samma namn och brodern Jaakko, som efter krigsslutet återvänt till gården. Den sista anteckningen i längderna om husbonden Pekka är från år 1713. Heikkilä hemman totalförstördes under stora ofreden. Man kan misstänka att åtminstone en om inte flera familjemedlemmar föll offer för kriget.

Pekkas svåger Olavi blir husbonde på Heikkilä 1719

Olavi Olavinpoika (Olof Olofsson), som senare antog namnet Heikkilä, var dräng i huset från år 1712. Han ingick äktenskap med husets dotter Valpuri (Valborg) år 1713. Han står nämnd som husbonde för första gången 1719. År 1723 återfinns svågern Jaakko Heikinpoika (Jakob Henriksson) i husets böcker och säljer samma år sin andel av fadersarvet till Olavi. Olavis och Valpuris familj fortsätter som husbondefolk på Heikkilä ännu i ett led efter dem ända till år 1777.

Jaakko Heikinpoika Heikkilä (Jakob Henriksson Heickilä)

Släktens tidigaste kända förfäder hade antagligen slagit sig ned i trakterna kring Limingo storsocken senast under första hälften av 1500-talet och åtminstone omkring 1570 bosatt sig som hemmansägare i Oulunsuu by, mitt i det oroliga område, där tvisterna om Sveriges och Novgorods intressesfärer innebar ständiga krigs- och förstörelsetåg från bägge sidor. När krigsbetungelserna i dessa trakter lindrades för en lång tid efter freden i Täysinä (1595) satte naturen folkets motståndskraft på hårda prov genom en kall period som räckte i mera än hundra år. Därefter förorsakade stora nordiska kriget att bebyggelsen förstördes och invånarna led svåra förluster. Jaakko Heikinpoika, som i Ilmo Heikinheimos släktforskning valdes till vår släkts förfader, flyttade efter stora ofreden år 1723 från landsbygden i det förstörda området vid Ule älv till den förstörda staden Uleåborg. Där kom han snart upp sig bland borgarståndet och började med all tydlighet energiskt bygga upp sin familjs välstånd och framtid.

Man är inte helt enig om vid vilken tidpunkt gårdsnamnet Heikkilä blev släktnamn. Därför har endast patronymnamn nämnts härovan för förgenerationernas del (YH).


Deltagare i släktmötet 1979 på Heikkilä gårdsplan. Kuva/foto/photo: YH


Den stora laxpatan (Hevospato) vid Kukkolaforsen i Torne älv under 1800-talet var av samma typ som patan vid Turkka i Ule älv under 1500-1600-talet. Foto/kuva/photo: Bert Persson, Luleå.
Ylös